SFV:s historia

Tillblivelsen

Professor Henrik Meinander berättar om bakgrunden och kontexten till att SFV bildades år 1882. Inspelningen är från 2007, då SFV fyllde 125 år:


Sammandrag av Henrik Cederlöfs inledningstext till boken ”SFV:s fonder 1882-2007”

Svenska folkskolans vänner (SFV) är en av hörnpelarna i det kulturbygge, som syftar till att stärka och förkovra det svenska folkbildningsarbetet i Finland. Föreningen grundades vid ett möte i Helsingfors den 3 juni 1882. Men tillkomsten av SFV måste ses som ett led i en process att samla den finlandssvenskhet som redan börjat gestaltas vid mitten av seklet.

Axel Olof FreundethalSom känt gavs de första signalerna av Axel Olof Freudenthal, som vid ett möte våren 1858 för nyländska studenter (Nyländska avdelningen – dagens Nylands Nation) ställde sig i häftig opposition mot det rådande finskhetsivrandet. Freudenthals grundtes var enkel: svenskarna i Finland hade lika stor rätt att tala sitt modersmål och arbeta för dess utveckling som någonsin representanter för den finska majoriteten i landet hade att främja sitt eget språks intressen.

I första hand inriktades intresset på möjligheterna att arbeta för grundande av folkskolor – något som hade sin praktiska förankring i tillkomsten av folkskolförordningen av år 1866. Seminarierna i Ekenäs och Nykarleby kunde inleda verksamhet 1871 respektive 1872. Men en allmän koordinerande kraft saknades.

Språklig-nationell upplysning eller medvetandegörande var i högsta grad drivfjädern till studentengagemanget i en rad stort upplagda folkfester, som arrangerades runt om i landskapet. Nu ansågs det viktigt att överbrygga de djupa klasskiljande klyftorna i det svenska Finland. Herremän och allmoge måste i enighet försvara sina rättigheter.

Det säger sig självt att bygdesvenskheten – som en attitydmässig motsats används ofta begreppet kultursvenskhet – ingalunda bara var en nyländsk företeelse. Det dramatiskt händelsemättade 1880-talet kunde bevittna tillkomsten av en österbottnisk studentförening, som kallades UV (Uleåborgare och Vasaiter) samt motsvarighet i Åbotrakten. De svenska studenterna i Västfinska avdelningen bildade en egen förening som gavs förkortningsnamnet VS (av Västfinska stammen) – med ett likartat ideellt präglat folkbildningsprogram, som de österbottniska och nyländska studenterna hade omfattat.

Anders SvedbergFolkskolorna startar
En av de första folkskolorna i Svenskfinland hade grundats redan 1862 av den senare så kände folkbildningsentusiasten Anders Svedberg i Munsala i Österbotten. Hans skola blev i ett avseende unik: den tog emot elever från hela landskapet. I Åbo grundades 1880 föreningen Svenska bildningens vänner (SBV), som verkade för inrättandet av folkskolor i den åboländska skärgården. SBV blev faktiskt något av en sporrande förebild, när planerna på att bilda en allmän finlandssvensk förening för folkbildningens främjande började ta fast form på hösten 1881. I det upprop om sammankallande av ett konstituerande möte, som sändes ut till praktiskt taget alla orter i Finland med svensk befolkning, hade den planerade föreningen redan getts namnet Svenska Folkskolans Vänner.

Det är uppenbart att det förelåg en allmän beställning på en organisation av det slag som nu var i vardande. Redan under förberedelsearbetet hördes signaler som tydde på ett snabbt tilltagande intresse för en klart målinriktad, heltäckande finlandssvensk folkbildningsförening. Allmänt hade man en känsla av att man här blivit på efterkälken: på finskt håll hade motsvarande strävanden kommit bra mycket längre.

Det är värt att notera, att de personer som stod bakom uppropet uteslutande hörde till överklassen i samhället. Några ”allmogemän” hade inte ombetts att delta i förberedelsearbetet. Situationen får anses vara tidstypisk. De tidigare folkbildningsaktiva studenterna hade nu blivit män i staten, akademiker, godsägare – alla med bevarad, ofta förstärkt känsla av ansvar för hela fältet av olika slag av folkbildningsarbete i Svenskfinland.

Hotell Societetshuset cirka 1900På säker grund från början
Inte färre än 2034 personer hade antecknat sig som presumtiva föreningsmedlemmar på de listor, som sänts ut till alla delar av Svenskfinland. Svenska folkskolans vänner stod alltså på säker grund redan vid föreningens konstituerande möte den 3 juni 1882 i Societetshuset i Helsingfors.

Redan de första stadgarna anger som föreningens främsta arbetsmål att ”verka för folkskolors inrättande bland landets svenska befolkning...” Vidare nämns som syftemål ”att genom utgifvande och spridande af folkskrifter, inrättande af folkbibliotek, populära föredrag och andra lämpliga medel befrämja dess bildning”. De nuvarande stadgarna – ändrade flera gånger, senast 1971 – har naturligtvis inte samma snäva verksamhetsformulering. I § 2 slås fast huvudprincipen, att föreningen har ”till ändamål att främja bildningsarbetet bland Finlands svenska befolkning genom att understödja skolor, barnträdgårdar och bibliotek...”.

I följande moment stadgas om föreningens förutsättningar att finansiera sin verksamhet: ”Föreningen har rätt att mottaga donationer och gåvor, vilka avse att gagna dess verksamhet i det svenska bildningsarbetets tjänst.”

Fonderna viktiga
Under merparten av SFV:s existens har fonderna varit av avgörande betydelse för föreningens ekonomi. Endast under föreningens 20 första år var medlemsavgifterna den viktigaste inkomstposten. Under föreningens 30 första år tillkom i stort sett en fond årligen. Under de därpå följande åren ökade tillväxttakten till tre fonder per år, och under de 60 följande åren ökade takten ytterligare, till genomsnittligt fyra nya fonder årligen.

Om man jämför Svenska folkskolans vänner med andra föreningar eller allmännyttiga samfund, kan man säga att SFV hävdat sig väl i konkurrensen. Eftersom i snitt fyra nya fonder tillkommer årligen, kan man gott säga att SFV har finlandssvenskarnas förtroende – både som kapitalförvaltare och verksamhetsstödare. Svenska folkskolans vänner arbetar helt oberoende av politiska partier och intresseorganisationer, och SFV:s styrelse fattar självständiga beslut i alla frågor.