Två intressanta kvinnor i höstens SFV-biografier

Den tionde och den elfte SFV-biografin lanserades officiellt på SFV:s biografisymposium i oktober. I år dominerar två intressanta kvinnogestalter, som också kände och inspirerade varandra: Helena Westermarck och Hilma Granqvist.

 

Hilma Granqvist - antropolog med hjärtat i Palestina

pärm Hilma Granqvist-bokenSofia Häggmans biografi över Hilma Granqvist (1890–1972) handlar om Finlands första kvinnliga filosofie doktor i sociologi. Granqvist gjorde ett banbrytande kulturantropologiskt fältarbete i Palestina åren 1925–1931, där hon idag hyllas som en hjältinna, eftersom hennes dokumentation räddade väsentliga delar av palestinsk kulturhistoria från förstörelse och glömska. 
– Att Hilma Granqvist idag är nästan totalt bortglömd i sitt hemland är därför nästan ofattbart, men får delvis sin förklaring av hur medvetet hon motarbetades av sina manliga kolleger i sin akademiska karriär, berättar Sofia Häggman.
Häggmans första möte med Hilma Granqvist skedde helt av en slump.
Sofia Häggman - foto Ove Kaneberg-Medelhavsmuseet– Vårvintern 2011 skulle Medelhavsmuseet i Stockholm öppna en utställning om Gaza. Palestinas vice kulturminister hade anlänt, och vi bytte några ord innan det var dags att hålla tal och klippa band. När jag råkade nämna att jag var från Finland utbrast ministern: ”Finland. Hilma Granqvists hemland!”. Med skammens rodnad mumlade jag någonting. Jag hade aldrig hört talas om henne. 

Efter tillställningen ringde Häggman till vänner och kolleger i Finland, och det visade sig hon inte var den enda som levt i okunskap om denna berömda landsmaninna. 
– Idag har gått fyra år sedan detta första möte. Få människoöden har berört mig som Hilmas. Hennes liv präglades av nydanande och angelägen forskning, men även av motgångar och orättvisor. Jag är glad över att få lyfta fram henne och hennes livsgärning ur glömskan..
På grund av de enorma mängder dokumentation som Hilma Granqvist lämnat efter sig drabbades Sofia Hägman emellanåt av missmod.
 – Osorterade högar av brev, utkast till brev, artikel­manus, fältanteckningar, dagböcker, fotografier och diverse lösa anteckningar. Hon sparade allt.
På grund av hur hennes efterlåtenskap delades upp finns femtio lådor i Åbo och nittiofem lådor i London, ofta så att dagboksanteckningar från samma månad finns i båda städerna. 
– Att pussla ihop skärvorna till en sammanhängande story har varit en utmaning. Men även oerhört givande och gripande att komma Hilma närmare, brev för brev, lager för lager. Att få glädjas, grämas, oroas och sörja tillsammans med henne, genom varje framgång, överraskning och bakslag, som hon så levande och detaljerat noterade i sina brev och dagböcker. 


Helena Westermarck - intellektets idoga arbetare

Arne Pedersens biografi över Helena Westermarck (1857–1938) skapar en mångsidig bild av målaren som bidrog till att införa naturalismen i finsk konst, författaren som med stor iver skrev in kvinnorna i Finlands historia, kvinnosakspionjären och politikern, tidskriftsredaktören, journalisten, litteratur- och konstkritikern, historikern och föreningsmänniskan. Arne Pedersen säger att Westermarck är så mångsidig att man egentligen borde skriva flera böcker om henne.
– Min bok präglas förstås av att den skrivits av en litteraturvetare, vilket märks i prioriteringarna. Ändå försöker jag få med så många fasetter av Helena Westermarck som möjligt, en strävan som underlättas av att ganska många forskare redan tidigare belyst olika aspekter av Westermarck. 
Den senaste tiden har intresset för bildkonstnären Helena Westermarck dominerat, medan författaren har hamnat i skymundan. 
Arne Pedersen - foto: Rasmus Landbo Mulberg– Orsaken till detta är troligen att den äldre litteraturhistorien beskrev henne som nog en intressant, men ändå bara halvbra och dessutom margi­nell kvinnlig författare. Då jag själv började arbeta med min bok Urbana odysséer blev bekantskapen med Westermarck en ögonöppnare – hennes författarskap framstod definitivt som lockande – och delvis även oupptäckt och underskattat. 
I sin biografi lyfter Pedersen gärna upp Westermarck som ett slags kvinnlig motsvarighet till Runeberg och Topelius, lika viktig för att vi skall få en fullödig bild av Finlands historia.
– Ingen har med samma frenesi skrivit in kvinnorna i Finlands historia. Och trots att Westermarck i den tidigare litteraturhistorien beskrivs som en ganska torr och nykter verklighetsskildrare – fattas inte i hennes prosa många rafflande sekvenser av förbjudna passioner och bråd död.
Pedersen beskriver även Westermarcks banbrytande insats inom kvinnorörelsen, inte minst som redaktör, skribent och kvinnopolitisk ideolog. Ställningstaganden i andra samhällsfrågor tas även upp, liksom frågan om Westermarcks politiska orientering – i vilken mån var hon en radikal eller en konservativ opinionsbildare? Men även målaren Westermarck analyseras, förstås.
– Varför fick kvinnliga konstnärer i slutet av 1800-talet inte måla såsom Helena Westermarck gjorde? Varför uppskattades hennes målningar första gången först på hennes ålders höst?
Westermarck gjorde även en stor, och idag långt bortglömd insats som litteraturkritiker. 
– Hurdan var hennes profil som recensent? Vad kan de många recensionerna berätta om hennes litteratursyn – var placerade hon sig på den litterära kartan?
Ett av de sista kapitlen handlar om det dilemma patrioten Westermarck hamnade i efter inbördeskriget 1918. 
– Alla hennes mest ambitiösa romaner utgör feministiska, patriotiska och idealistiska skildringar av Finlands historia, med enighet och självständighet som ett hägrande mål. Hur reagerade hon när kriget mellan röda och vita totalt slog det nationella bygget i spillror?


Fotot på Sofia Häggman: © Ove Kaneberg/Medelhavsmuseet, Stockholm

Fotot på Arne Pedersen: © Rasmus Landbo Mulberg