SFV:s kursverksamhet
SFV:s utfdelning

Höstens SFV-biografier handlar om pedagoger

23.10.2017 kl. 15:17
Martin Wegelius var pionjär inom finländsk musikundervisning: han grundade Sibelius-Akademins föregångare. Folkbildaren Johannes Klockars levde då det unga Finland insåg utbildningens betydelse för en större medborgarjämlikhet.

Martin Wegelius (1846–1906) hör såtillvida inte till biografiseriens ”bortglömda” finlandssvenskar, eftersom hans pionjärinsats som musikundervisningens byggmästare i Finland redan är bekant: han grundade och ledde långa tider Helsingfors Musikinstitut, som var föregångare till Sibelius-Akademin. 
– Detta finns väl dokumenterat i Fabian Dahlströms historik Sibelius-Akademin 1882–1982. Men i övrigt är bilden av Wegelius ganska diffus. Förvånansvärt litet har eftervärlden verkat angelägen om att bilda sig en djupare uppfattning om vem han var som person, berättar biografins författare, Lena von Bonsdorff.
Arbetet blev inte lättare av att Wegelius brev och mycket annat personligt material är spritt för vinden. 
– I bästa fall finns det material infällda i andra mera välbevarade släktarkiv, men uppenbarligen är en hel del försvunnet. 

Förståelsen för Wegelius brast. Bonsdorffs huvudtanke i boken är att förståelsen för den patriarkaliska och stränga pedagogens egna ambitioner som tonsättare och dirigent redan för länge sedan brast. Därför har han också behandlats orättvist av många senare tiders musikhistoriker.
– Den tid Martin Wegelius levde i var fylld av ett intensivt nationellt identitetssökande. Det uppvaknandet skedde med hjälp av många uppslitande kamper på individuellt plan, speciellt gällande språket. 
Striderna och motsättningarna är obekväma att ta till sig, än idag. Men enligt Bonsdorff är de också personhistoriskt spännande och perspektivöppnande. 
– Till Martin Wegelius djupaste vänkontakter i ungdomsåren hörde Fredrik Stenbäck. En vänskap som han delade med sin blivande hustru, Hanna Bergroth. De skriver långa och engagerade utläggningar om religiösa och filosofiska spörsmål – livets mening, berättar von Bonsdorff.
Föga anade de tre brinnande fosterlandsvännerna att de inom kort skulle hitta varandra i helt motsatta läger, att deras gemensamma entusiasm för Finlands framtid skulle leda till oförsonlighet och brusten kontakt. Stenbäck tog intryck av Johan Vilhelm Snellman, bytte namn till Konrad Kivekäs och blev en av fennomanins starka förkämpar. 
– I sin övertygelse vände sig Kivekäs emot sin forna vän Martin Wegelius, som av hävd och via sina studier i estetik, historia och litteratur var stadigt förankrad i den svenska kulturen i Finland.

Även obekväma inslag. Lena von Bonsdorff har alltså valt att inte sopa under mattan de mindre bekväma inslagen i den tidens attityder. 
– Genom närläsning av brev, tidningsartiklar, biografier och recensioner har jag gjort en personlig upptäcktsresa i Martin Wegelius och hans tid. Jag kan bara hoppas att min tolkning skall kunna uppfattas som allmängiltig. Att rastret som läggs över finländsk nationell musikhistoria skall tillåtas vara mång­dimensionellt, på det sätt vår verklighet är. 
Bonsdorffs syntes blir att Martin Wegelius inte var någon hätsk svenskhetskämpe, men att han var en uttalad anhängare av den svenska kulturen i Finland och samtidigt starkt engagerad i fosterlandets, också den finskspråkiga befolkningens framtid. 
– Han fick gång på gång uppleva att denna dubbla identitet väckte misstro och motstånd, så som den stundtals gör ännu i dag. Är tiden mogen att se förbi de nationella förenklingarna och upptäcka att det kan vara tvärtom: Den som är beredd att bejaka flera identiteter kanske får syn på flera nyanser i vårt fosterlands utvecklingshistoria än den som väljer en svartvit verklighet. 


Folkbildaren Johannes Klockars (1867–1932) var en stigfinnare och vägvisare i den uppvaknande nationen Finland. Hans arbetsfält var nya skolor, föreningar, tidningar, handböcker – och ett utvidgat samarbete på kulturens brokiga fält. 
– Det är skäl att påmina om att Klockars levde i en tid av stora förändringar. Den unga nationen började inse utbildningens betydelse för en större medborgarjämlikhet. Klockars arbetade länge för folkhögskolan, som liksom folkskolan blev en viktig bit på vägen mot medborgardemokrati, berättar bokens författare Anders G. Lindqvist. 
Klockars utnyttjade skickligt de media som fanns tillgängliga på hans tid: tidningar, skrifter, böcker, möten och föredrag. I den bemärkelsen var han också en modern människa.
– Han var en stor idealist, men också en pragmatiker. När folkomröstningen 1931 gick emot hans nykterhetsarbete, accepterade han folkets röst och försökte i stället göra det bästa av det nya läget. Han var alltså aldrig en världsfrånvänd drömmare. Han ville se resultat, och han åstadkom resultat, långt tack vare en imponerande arbets­kapacitet och produktivitet.

Gick i spetsen. Den första biografin över Johannes Klockars kom ut bara tre år efter hans död, och skrevs av K.V. Åkerblom. Han gav Klockars hedersnamnet En folkbildningens banérförare. 
– Det är välmotiverat. Och välfunnet. Det var Klockars som gick i spetsen, ledde skarorna och visade vägen. Han upptäckte behoven. Men han tänkte alltid även på hur behoven skulle tillgodoses. 
Lindqvist berättar att Klockars ofta anförtroddes ordföranderollen, när man övergick från planering till konkret handling. 
– Ändå var han inte den som trängde sig på. Han var helt enkelt redo när han behövdes.
Klockars förstod sig på att skapa en bred uppbackning av de projekt som skulle genomföras. 
– Det fanns något av ett massmedialt medvetande hos honom. I den bemärkelsen var han en ganska modern män­niska.
Bilderna på Klockars är enligt den tidens kutym ganska allvarliga och han uppvisar något som kunde tolkas som bisterhet. 
– Men samtida vittensbeskrivningar beskriver tvärtom ett ljust och optimistiskt – till och med humoristiskt lynne, vilket säkert behövdes i det arbete han hade stakat ut åt sig. 

Förbluffande arbetskapacitet. Lindqvist säger att en egenskap hos Klockars imponerar alldeles särskilt: hans arbetskapacitet och produktivitet. 
– Han var ofta på resande fot, under en tidsperiod då resor var besvärliga och tidsödande. Det är anmärkningsvärt hur mycket han hann med. Och hemma fanns också en stor familj.
Var Klockars en pionjär och radikal nyskapare? Jo och nej, säger Lindqvist.
– I många avseenden var han pionjär, inte minst för att han förstod sin tid med dess krav, förutsättningar och förväntningar. Men samtidigt som han var framåtblickande höll han också fast vid trygga gammaldags principer och normer. En ganska användbar inställning under ett samhällsbygge.