Vill skapa sin egen Pippi

Jag kämpade länge med att frigöra mig från filmatiseringen av Astrid Lindgrens berättelser om Pippi, säger Agneta Lindroos, regissören bakom vårens stora familjesatsning på Wasa Teater.
Stora scenen har förvandlats till en sagovärld i pastell. Rosa. Gul. Grön. Till det yttre väsensskild från den, just den här dagen, grådaskiga världen utanför - innehållsmässigt inte så annorlunda.
Det är komplexiteten i Pippi Lång­strump-karaktären som fascinerar Lindroos. Hon är lika intresserad av Pippi som modig och nyfiken, som av det sårbara barnet som kämpar.
– Jag uppskattar Pippi som en superstark kvinna som kan förvandla vad som helst till ett äventyr. Hon är påhittig, orädd och fantasifull. Samtidigt tycker jag att hon, i minst lika hög grad, är en utsatt och ensam person. Det gör igenkänningsfaktorn hög.
Pippis mamma är död, pappan frånvarande. Sorgen och saknaden bär Pippi med sig genom hela föreställningen. Upplevelsen av förlust är, enligt Lindroos, en bidragande orsak till att vänskapen med Tommy och Annika blir så viktig.
– Jag tror att barn känner igen betydelsen av vänskap. Astrid sade att avsikten med Pippi var att väcka optimism och låta barn förstå att saker och ting löser sig fastän det inte alltid känns så lätt.
Som barn fascinerades Lindroos av Pippis osjälviska och spontana sida.
– Som 12-åring hade jag ett vykort av Pippi i min plånbok, så någon slags idol måste hon ha varit. Samtidigt är jag medveten om att det finns scener i bland annat filmerna där Pippi är rent av odräglig. Men det är inte den sidan jag valt att lyfta fram.
Lindroos anser att vuxna lätt gör till­varon normativ, vilket gör det svårt för vuxna att handskas med barn som bryter mot uttalade eller outtalade regler. Med sin version av Pippi vill Lindroos uppmuntra både barn och vuxna till självständigt tänkande, öppenhet och tolerans.
– Som vuxna kunde vi se över vårt förhållningssätt till barn och det regelverk som vi omger oss själva och andra med: Måste det vara så omfattande? Finns det onödiga regler? Kunde vi komprimera dem till ett fåtal, och sen låta barnen lära oss att saker kan göras på flera sätt?
Lindroos poängterar lekens och fantasins egenvärde.
– Barn förlorar leken och fantasin allt tidigare. I stället försvinner de in i en värld bakom olika elektroniska skärmar. Det samma gäller vuxna. Vi kunde gott leka mer än vi gör, för oss själva och tillsammans med barn. Att vända plättarna i luften när vi steker dem är väl inte så farligt. Faller de på golvet går de att städa bort.
Att brottas med klassiker är ingen ny utmaning för Lindroos. År 2014 regisserade och bidrog hon till koreografin för Askungen - aska och fjärdrar, också på Wasa Teater.
Själv ser hon paralleller mellan Pippi och Andy Manleys barnpjäs Vit, som Lindroos regisserade i höstas.
– Båda handlar om vår förmåga att ta emot det nya och okända. Där finns tydliga paralleller till det som just nu pågår i vårt samhälle, exempelvis i fråga om att hjälpa flyktingar.
Men, konstaterar Lindroos, en behöver inte gå utanför landets gränser för att hitta eller hämta element som kan aktivera finländarnas tendens till inbundenhet.
– Min granne hälsar inte ens på mig. Det verkar saknas en lust till att ta reda på vilka andra människor är, och vad vi kunde ge och få i utbyte av varandra om vi kommunicerade mer. Annorlundaskap uppfattas som problem snarare än en tillgång, säger Lindroos samtidigt som hon konstaterar att Pippis styrka förstås gör att hon kan känna sig trygg även om hon uppfattas som avvikande.
Ändå kan Pippi statuera ett trovärdigt exempel.
– Pippi handlar mycket om solidaritet och mötet mellan människor. Hon kan läsas som en öppen bok: Ser hon någon bli mobbad går hon genast emellan. Grundvärderingarna sitter där de ska.

I fjol fyllde Pippi Långstrump 70 år. Men jubilaren kommer knappast att firas med några nyskrivna äventyr eller tvära omtolkningar.
Kärnberättelsen är, och kommer sannolikt att förbli, den samma. Det svenska förlaget Rabén & Sjögren, som förvaltar rättigheterna till Pippi, är nämligen måna om att behålla den ursprungliga gestaltningen. En inställning som Lindroos långt delar.
– Inte ett ord i pjäsen är mitt trots att jag bearbetat manuset. Varje ord och meningsbyggnad är Astrids. Samtidigt gör restriktionerna det svårt att modernisera ett verk i takt med att omvärlden förändras. Jag har genomgående försökt tänka hur Astrid hade velat ha det, och vad som är relevant i dag.
Musiken är, förutom sångerna, nykomponerad av Eero Paalanen. Där, liksom i fråga om regi och scenografi, har ensemblen haft möjlighet att sätta en egen prägel på föreställningen.
Susanne Marins spelar Pippi. Prussiluskan gestaltas av Jonas Bergqvist, Starke Adolf av Kaisa Lallukka och flera av matroserna är kvinnor. Att låta kvinnor spela män och vice versa var ändå inget självändamål. I castingen var Lindroos ute efter det som kändes mest intressant att göra i just den här uppsättningen med de skådespelare som hon hade att tillgå.
– Jag använde mig av arbetsgruppens styrkor. Alla i ensemblen har sitt eget förhållande till Pippi. Vi har jobbat mycket med improvisation och gått igenom scenerna både med och utan text.

En stor varm famn. Pippi Långstrump, den starkaste men också den ensamma flickan i världen, fascinerar fortfarande och hon har fått ett fint bemötande på Wasa Teater. Efter premiären den 16 mars har publiken fortsatt strömma till och recensionerna varit goda. Ett antal extra föreställningar har satts in och den 21 maj går ridån planenligt ner.
Om det finns en sak som Agneta Lindroos gärna ser att publiken tar med sig från föreställningen så är det Pippis kämparglöd.
– Individen ger alltför lätt upp i dag. Om vi inte genast, snabbt och enkelt, uppnår det vi eftersträvar är vi benägna att ge upp. Vi tänker på det som vi saknar, i stället för allt som vi har. Pippi personifierar kämparglöd. Genom hela pjäsen saknar och längtar hon efter sin pappa. Till slut kommer han ju också tillbaka.