Turbuulens? Jag måste ha hört fel. Men sedan säger nyhetsuppläsaren det på nytt: ”turbuulens”. Och det händer allt oftare, att man hoppar till över obegripliga uttal av helt vanliga ord. Som hoovrett, i stället för hovrätt, alltså hååvrett. Vet redaktören alls vad ordet syftar på, eller innebörden i hov och hov, alltså hååv och hoov? Och häromdagen, i ett annars trevligt program på Yle Arenan om klarinettisten och kompositören Bernhard Crusell, där den välartikulerade kvinnliga redaktören uttalade alla årtal, som Crusells födelseår, inte sjuttonhundrasjuttiofem utan tusensjuhundrasjuttiofem! Och det upprepades vid alla årtal som nämndes. Vi satt som fågelholkar.
Färska exempel på den snabba avvecklingen av det vi kallat bildning. De först nämnda visar hur också välutbildade redaktörer i dag har pinsamt stora luckor i både kunskaper och ordförråd. Och att man bygger upp allt sitt vetande av lösa fragment man snappar upp på nätet. Att uttalet samtidigt blir alltmer angliserat är väl det minst irriterande, och inget nytt. Tidigare var det ju franska och tyska.
Men det sista exemplet är mer oroande – ifall jag har rätt i att Yle här har experimenterat med AI. För jag antar att rösten var AI-genererad, och ännu inte lärt sig att uttala årtalen. Den behagliga rösten verkade bekant, och av några nyanser att döma av österbottnisk härkomst. Man har tydligen använt hennes röst och sätt att tala som bas för robotversionen. Att talet flöt helt jämnt, utan harklingar och andra pauser, var också ett tecken på att det inte var en levande röst.
”Ingenting har försämrat min livskvalitet så mycket som datoriseringen”, skriver Ulla-Lena Lundberg i sin nya bok Saker som gör det lättare att dö. En samling korta essäer där hon med lika delar ilska, sorg och sarkastisk humor tar tempen på världen, och kontrasterar det mot allt det hon i sin ungdom och sitt liv har kämpat för. Ett centralt tema är den alltmer sofistikerade teknologins sätt att avhumanisera oss, med den nya AI som det ultimata verktyget.
Jag antar att många upplever Lundbergs kritik som både överdriven och ofruktbar, men jag har inga svårigheter att förstå den oro med vilken hon tecknar bilden av ett samhälle där vi frivilligt avhänder oss det mesta av det vi förknippat med demokrati och bildning. Och den sorg och frustration hon känner över att inte någonstans hitta en kurs i hur man bäst och effektivast saboterar AI. Den som kan hennes tidigare böcker förstår djupet i bokens två sista meningar: ”Här slutar nu ett livslångt förhållande. Livslångt lärande, hur kunde du svika mig så?”
Thomas Rosenberg
Skriftställare och publicist, med frågor gällande finlandssvenskhet och kultur som specialitet.
Bildningskolumnen har publicerats i SFV-Magasinet 4/25.
