Jag avundas inte framtidens historiker.
Hur ska de om femtio år lyckas förmedla den i många avseenden osannolika verklighet som vi upplever i dag?
Å ena sidan har tillgången till material aldrig varit större. Nätet svämmar över av information. Problemet är att i denna störtflod av fakta och fake news sålla fram det väsentliga. Man behöver bara tänka på alla de mer eller mindre galna uttalanden president Donald Trump gjort under sin andra presidentperiod och som han sprider via sin egen mikroblogg. Det mesta lär ur historikerns perspektiv te sig fullkomligt förvirrat och meningslöst – men i massan av ord finns ändå sådant som påverkar vårt liv och vår världsbild.
Å andra sidan blir den stora utmaningen att fånga de personliga upplevelserna, att belysa hur enskilda personer tänkt och känt. Mycket i historieskrivningen, inte minst den biografiska, förlitade sig ända fram till slutet av 1900-talet på brev. Genom dem kom man individerna nära, alla skrivkunniga korresponderade i princip via meddelanden i kuvert som postiljonen bar ut. Politiska höjdare öppnade sig, älskande skrev smäktande kärleksbrev, diktare gjorde brevskrivningen till skön konst, så kallade vanliga människor hade breven som enda kontakt med emigrerade familjemedlemmar och vänner. Alla sparade brev öppnar hisnande perspektiv mot det förflutna.
Vem öppnar sitt hjärta i ett kort e-postmeddelande?
Jag tänker ofta på min mors moster Augusta Troberg, som levde hela sitt liv i Föglö Degerby. Varje söndagskväll satte hon sig ner och skrev ett långt brev till enda sonen Lasse, som tidigt flyttade till USA. Högt och lågt blandades i hennes rapport om livet i byn. Så traskade hon ner till posten och sände i väg sina ord till kontinenten bortom haven. Och hon visste att hon småningom skulle få svar.
Det var en ritual som gav mening åt tillvaron, precis som i Pär Lagerkvists berömda dikt:
Det kom ett brev om sommarsäd,
om vinbärsbuskar, körsbärsträd,
ett brev ifrån min gamla mor
med skrift så darrhänt stor.
I dag får vi blixtsnabb kontakt via e-post eller sms. Det är förstås bra på många sätt. Men det är ett ytligt, språkligt förenklat budskap, fjärran från brevens utmejslade formuleringar. Den sortens bruksprosa sparas sällan. Jag vet att det finns politiker och konstnärer som med tanke på sitt eftermäle omsorgsfullt arkiverar sin e-post, men de utgör säkert en liten minoritet.
Rätta mig om jag har fel. Men jag kan faktiskt inte begripa hur framtidens författare till biografier ska bära sig åt för att ge sina objekt en personlig röst. Inte för inte kallas genren inom anglosaxisk litteratur för ”life and letters”. Hur mycket information det än finns på nätets kanaler blir den ofta tillrättalagd. Vem öppnar sitt hjärta i ett kort e-postmeddelande? Dessutom med den ständiga risken att någon fientlig hackare snappar upp texten och använder den för egna syften.
Kanske det vore på tiden med en social revolution. Vill du tro på en framtid, där någon fortfarande minns oss som lever nu: sätt dig ner med papper och penna och skriv ett brev till den du älskar!
Gustaf Widén är journalist och författare
Kolumnen har publicerats i SFV-magasinet 1/26.
