Tillträdande chefen Jukka Aaltonen vill sudda ut gränsen mellan ÅST och världen utanför

- I ekonomiskt kärva tider hjälper samarbete men det löser inte allt. Jag räds ytterligare nedskärningar i stödet till kulturen. Jag vill inte att teatern ska bli ett nöje enbart för den övre medelklassen, säger Jukka Aaltonen, tillträdande chef på Åbo Svenska Teater.

Mjuk. Vänlig. Lättillgänglig. Mitt första intryck av Jukka Aaltonen, 58, befästs under resten av intervjun. Den sista juli upphör hans anställning vid Åbo stadsteater men redan nu jobbar han på Åbo Svenska Teater så mycket som han hinner, och det är han som letar upp mig när jag inte hittar sidoingången och trappan upp till ÅST:s kansli.
– En ny chef måste komma in i arbetet parallellt med att den tidigare avslutar sitt. Genast i augusti ska jag fatta stora beslut och då måste jag kunna allt, säger han.
Så sent som i våras frilansade Aaltonen på ÅST som regissör för pjäsen Einar, ett nyskrivet drama om en äldre man som bor på ett servicehem och väntar på att sonen ska besöka honom.
– Jag har alltid njutit av att stå på scen men upplevt att skådespeleriet handlar mest om hjärtat. Jag ville också använda hjärnan och övergick därför till skriv- och regiarbete och styrelseansvar.
Tjänsten som teaterchef är treårig med möjlighet till förlängning på två år. I regel har teaterchefen, med undantag av Joachim Thibblin, suttit tre år. Enligt Aaltonen är det ett problem att ledningen byts ut så ofta.
– Planeringen och repertoaren blir lidande. Helst bör vi veta ett och ett halvt år i förväg, två-tre år om det gäller en stor musikal, vilka pjäser som vi kommer att sätta upp.

Vilken pjäs åker på turné våren 2017, och vilken blir ÅST:s stora satsning hösten 2017? Det är beslut som väntar. Aaltonen vill inte nämna vilka potentiella pjäser det kan handla om annat än att han vill satsa på klassiker, musikaler och, i mån av möjlighet, nyskriven dramatik.
– De teman som behandlas ska vara angelägna och anknyta till den verklighet vi lever i. Klassiker fungerar för att de lockar publik och ofta innehåller många element som kan modifieras eller förvandlas i händerna på en skicklig regissör. Vad musikaler beträffar räcker det inte med endast en kärlekshistoria. Också de ska beskriva samhället, eftersom samhället sätter gränserna för våra val.
Enligt Aaltonen har man på finlandssvenskt håll, framför allt inom barn­teater, förstått sin uppgift: En ko är inte bara en ko, utan hur den framställs reflekterar teaterns världsbild och visar barn och unga hur världen ser ut. Teatern kan inte frånsäga sig det ansvaret.
– Synen på kärnfamiljen är en annan aktuell fråga. Måste en familj bestå av mamma, pappa och deras biologiska barn? Kan det inte handla om en ensamstående pappa, hans adoptivbarn och dennes bror som har en funktionsnedsättning? På det sättet speglar vi samhället och breddar förståelsen av vad som utgör en familj.

Aaltonen säger sig vara till den graden yrkesskadad att han har svårt att gå på teater utan att samtidigt analysera den. Därför tilltalas han mer av musik på fritiden. Hans senaste starka teaterupplevelse var musikalen The Book of Mormon som han såg i New York för tre år sedan.
– Den var rolig, intellektuell och gav många nya tankar utan att vara emotionellt kall. Den gav mig en kick – musikaler behöver inte handla om att ställa hjärnan på hyllan. Men den pjäsen låter sig tyvärr inte göras i vår kontext.
En konkret dröm är en gemensam produktion för ÅST och Åbo stadsteater som kunde spelas helt på svenska respektive finska vid båda teatrarna. Pjäserna Aili och Einar, av vilka den första hade premiär på Åbo stadsteater i april 2014 och Einar ett år senare på ÅST, visades efter varandra som en tvåspråkig helhet på Studioscenen på ÅST en gång i januari. Den kan ses som ett första försök.
– I ekonomiskt kärva tider hjälper samarbete men det löser inte allt och mångfalden blir lidande. Jag räds ytterligare nedskärningar i statens stöd till kulturen. Jag vill inte att teatern ska bli ett nöje enbart för den övre medelklassen.
Att utvidga turnéverksamheten är ett svar på styrningen mot centralisering och större enheter, men också ett sätt att hitta ny publik.
– Kultur ska vara tillgängligt för alla och överallt. Det, liksom att det ska finnas teater för barn, är en principsak. Jag vill göra vad jag kan för att så många som möjligt i vår region ska kunna ta del av teater.
– För att inte glömma vikten av och glädjen i att värna om lokala traditioner, tillägger Aaltonen med glimten i ögat och målar upp ett scenario där en lokal amatörteater och ÅST samarbetar kring exempelvis en revy: Båda ensemblerna bidrar med olika nummer, sånger eller sketcher, och så ordnar man dans med hembakade bullar efteråt.

Han säger att han inte haft någon nytta av sina oavslutade studier i psykologi, sociologi och statskunskap vid Åbo Akademi i sitt arbete inom teatern, eller att de influerat honom som konstnärlig ledare.
– Nej, det är nog arbetslivet och utbildningen i pedagogik vid Teaterhögskolan som gett mig de kunskaper som jag hoppas ska bära mig som chef. Och jag har ju varit teaterchef tidigare, fyra år på Åbo nya teater. Vi var fem i personalen, inklusive vår dåvarande ljudtekniker Lauri Tähkä. Han var lika trevlig då som nu. Han skrev all vår musik och vi håller fortfarande kontakten, berättar Aaltonen.
Samtidigt är det som intervjuare svårt att inte göra en koppling till de tidiga studierna när jag lyssnar på Aaltonens tankar om teaterns betydelse för samhällets och människans inre utveckling, ambitionen att överbrygga glappet mellan scen och publik, och fördjupa samarbetet mellan teaterhuset och världen utanför.
– Ja, kanske. Nu när du säger det.
En något oortodox fråga till en teaterchef som ännu inte officiellt ens har tillträtt: Hur vill Jukka Aaltonen bli ihågkommen när han slutar sitt värv på ÅST?
– Jag hoppas att publiken ska uppleva att pjäserna haft ett innehåll och anknytning till livet som vi lever här i Finland. Jag hoppas att personalen ska minnas mig som en chef som var mycket på plats och lyssnade på allas idéer.
Hur länge han stannar beror, enligt honom själv, på hur huset trivs med honom och han med huset. I dag är han 58 år. Årliga pensionsbrev håller honom underrättad om uppskattad pensionsålder, i nuläget 63 år och 8 månader.
– Men i min bransch slutar man aldrig arbeta, inte så länge det kommer erbjudanden och minnet håller. ◆