Två ryska röster

På jakt efter ”det riktiga Ryssland” har jag sökt ny rysk litteratur. Den moderna litteraturen kan hjälpa oss att förstå vad som sker i det väldiga ryska riket. Jag tror att världen inte har råd att undvara den insikten.
När man talar om det bästa inom modern rysk litteratur är det oftast Bulgakov som nämns. Han har varit emellertid varit död sedan 1940, och det har hänt oändligt mycket inom rysk litteratur sen dess. Tyvärr översätts inte ny rysk litteratur tillräckligt – eller inte tillräckligt bra, till de stora världsspråken. Det innebär en stor skatt som inte är tillgänglig.
Jag är starkt medveten om att jag själv vet allt för lite om rysk litteratur efter Bulgakov. Förlaget Ersatz har nyligen gett ut två stora ryska romaner i svensk språkdräkt: 2017 av Olga Slavnikova (2013) och Venushår av Michail Sjisjkin (2014).
De båda romanerna är sinsemellan mycket olika, de har bara tjockleken gemensam (mer än 600 sidor). Vardera författaren hanterar såren och ärrbildningen efter stalinismen i en annorlunda verklighet, båda på sitt personliga sätt. Det känns som om ett återsken från en dold skatt samlats i ett brännglas och bränt sig in till min läshunger. Jag drar mig inte för att kalla dessa två romaner slipade ädelstenar, ämnade för bokälskarens skattkammare.
Stalin och stalinismen är närvarande i all rysk prosa, också hos de unga författarna som är födda efter Sovjetunionens sammanbrott. När min farfar dog grät han av sorg, men inte av sorg över Stalin utan för att det inte längre var möjligt för honom att med sitt eget vapen döda Stalin. Han var en skicklig jägare och ville jaga det största byte Ryssland hade att erbjuda. Min farfar tyckte att det var en skam för hela nationen att en person som Stalin tilläts en fridfull död i sin egen säng. Jag anser att tendensen att restaurera en välvillig attityd gentemot Stalin är fruktansvärt farlig för det kan leda till en varm och hjärtlig attityd också gentemot Stalins arvtagare.
Så uttalar sig Olga Slavnikova i en intervju i The New Yorker 2012.

Olga Slavnikova föddes 1957 i Jekaterinburg (Sverdlovsk). Fadern var raketingenjör. Hon utbildade sig till journalist vid Urals federala universitet. Då var all press underlagd partiorganisationen och hon insåg snart att det enda sättet för henne att säga vad hon ville var genom att använda fiktion. Hon har skrivit sju romaner. Endast en, 2017, har hittills översatts till svenska. Numera är hon bosatt i Moskva och gift med poeten Vitaly Pukhanov. År 2006 tilldelades hon det ryska Bookerpriset för 2017. För den utmärkta översättningen till svenska 2013 svarar Maxim Grigoriev & Mikael Nydahl. Slavnikova betraktas i dag som en av Rysslands främsta prosaister.
Jekaterinburg grundades av Peter den store 1721. Här mördades den sista tsarfamiljen 1918. Här föddes också Rysslands första demokratiskt valda president, Boris Jeltsin. Stalin förvandlade Jekaterinburg till ett centrum för militär forskning och industri. Slavnikova växte upp i en sluten stad där hon aldrig mötte utlänningar och livet var hårt stalinistiskt. Många forskare och ingenjörer hade arresterats och omplacerats med orimligt låga löner efter militärindustrins behov. Deras hela liv var arbetet, vilket visade sig vara fruktbringande för vetenskapen. De som levde i Jekaterinburg kände sig först och främst som arbetare i en enorm industri, samtidigt som de kände sig som tilltänkta mål för en amerikansk missil. Moskva var en mycket friare stad, men trots det en fruktansvärt skrämmande stad att växa upp i. I de slutna städerna fanns en likformighet som också gav en paradoxal känsla av trygghet.
Jekaterinburg är också centrum för Uralbergens rika gruvindustri. Här finns stora fyndigheter av järn, guld, titan, koppar, platina och fosfor. Det finns också gott om vackra ädelstenar, till exempel bergskristall, safir, granat, jaspis, topas, rubin och malakit.

De ripheiska bergen kallar Olga Slavnikova området där romanen 2017 utspelar sig. Namnet har hon lånat av historikerna Plinius och Adam av Bremen, som talar om de ripheiska bergen bortom Skytiens gräns i öster. Här finns väldiga snömassor, och ofantliga ödemarker som breder ut sig bortom bergen. De ripheiska bergen är befolkade av vidunderliga människor och fasansfulla andar. Varje pojkvasker i den ripheiska huvudstaden har någon gång letat efter ädelstenar i gammalt gruvslagg.
Läsaren tänker naturligtvis på Ural och Jekaterinburg. Det är en mycket suggestiv allusion som inger läsaren en känsla av att befinna sig mitt inne i en gigantisk fantasi.
Skönheten kom strömmande mot honom från alla hål. Platsen var kontaminerad av skönhet som av radioaktivitet. Här i den ripheiska bergskedjans norra delar var nätterna vita: det led mot kväll i all oändlighet, och likt ett musselskal överdrogs himlen av blek pärlemor – sedan infann sig en spöklik skymningsdager utan skuggor, som gav det röda tältet en osedvanlig och liksom kosmisk violett färg, och älven sparkade mjukt i sömnen, likt ett lindat spädbarn. Aldrig förr hade Anfilogov känt sig så hjälplös: skönheten gav honom ett slags virtuell hösnuva.
Professor Anfilogov är ute på en illegal expedition för att söka efter en unik rubinfyndighet. Ädelstenarnas makt över människan och deras övernaturliga egenskaper går som en röd tråd genom hela romanen. Det är som om en förbannelse vilade över fyndplatserna. Fyndådern vill uppsluka grävaren, som är förhäxad av den rubinröda glansen, en gåtfull magnetism håller honom fången. Det är inte endast en makalös rubinåder som blottläggs. Människans hänsynslösa rovdrift på naturen drar som ett giftigt vinddrag över området. Stenarna sover infrusna i berget medan den levande naturen ödeläggs av människans omåttliga girighet.

Besatt av begreppet genomskinlighet är romanens huvudperson, den varmt sympatiska Krylov. Han är egentligen historiker, men den historiska genomskinligheten kan vara diffus även om Krylov är klarsynt. När han lockas att arbeta som lärling på ett illegalt stensliperi upptäcker han stenens genomskinlighet och blir en mästerlig briljantslipare. Följdriktigt förälskar han sig också i en kvinna som på ett gåtfullt sätt präglas av genomskinlighet. Vem är hon egentligen?
En stor del av romanen utspelar sig i den nutid, då romanen skrevs, det vill säga åren efter millenniumskiftet. Då får vi följa Krylovs utveckling, drömmar och tankar. Han gifter sig med den framgångsrika Tamara, som avläser den postsovjetiska kapitalismen med seismografisk säkerhet och gör stora pengar genom att omge sig med rätt människor och få människor att inse att hon ger precis det vad de vill ha. Tamara håller envist fast vid Krylov också efter skilsmässan, eftersom han är den enda som hon inte kan manipulera och därför den enda sant levande människan.
Slavnikova har kommenterat den värld Tamara representerar: ”Det värsta som hänt Ryssland i nutid är inte den allt högre kriminaliteten, utan förlusten av drömmar. På nittiotalet blev vi intalade att det enda av värde är pengar, och de pengar som är värda något är US-dollar. En stor del av den mänskliga själen har sjunkit under ytan när fantasin inte har någon betydelse”.

Så blir det 2017. Befolkningen i den ripheiska huvudstaden firar Stadens Dag med en festlig parad, som återberättar stadens historia, men när maskeradparaden nått fram till 1917 urartar festligheterna till ett blodbad. De utklädda rödgardisterna går till beväpnat angrepp. Krylov räddar en liten flicka från att krossas i tumultet som uppstår. För den tacksamma fadern förklarar han vad som håller på att ske:
Orsakerna är precis samma som under Oktoberrevolutionen. Överklassen har tappat greppet, underklassen har fått nog. Historien reagerar som en betingad reflex. Konflikten har funnits där hela tiden, ända sedan nittiotalet. Men så länge trasorna saknades, revolutionärernas soldatrockar, ridbyxor, skinnjackor – hade konflikten ingenting att visa sig i för folk. Den sov. Men nu i samband med hundraårsjubileet, är det plötsligt fullt av trasor överallt. Nu kommer det att bli festligt värre.
Krylov har rätt. Maskeradrevolutionen sprider sig som en löpeld över Ryssland för att kulminera i Moskva den 17 oktober. Men då är redan Krylov och hans vän, geologen Farid, på väg norrut mot den fabulösa rubinfyndigheten i norr. Här slutar romanen.

Med magisk realism tecknas denna dystopiska satir över det ryska samhället. Slavnikova målar upp en värld med stora klasskillnader. Stenhård konkurrens, materialism och brist på medkänsla styr det dagliga livet. De mänskliga banden är sköra i denna egoistiska värld. Den rika, kraftfulla texten är mycket övertygande, vilket är anmärkningsvärt eftersom inte mycket överensstämmer med verkligheten. Man har hela tiden känslan av att vara ute på hal is. Imponerande geologisk kunskap ökar också verklighetsförankringen. Metaforer och liknelser går balansgång på spänd lina utan att förfalla till det banala eller nå övermättnad. Slavnikova har funnit sin egen unika berättarröst. Romanen 2017 är en tätt sammanhållen helhet, inte svårläst, men texten förtjänar, och kräver, full koncentration.
Ryskt liv har ett drag av det fantastiska. För att beskriva situationen i Ryssland kan ett fantastiskt element behövas för att underströmmarna och sanningen om rysk verklighet ska framträda tydligare, anser Slavnikova.
Ryssland är ett farligt land att leva i, påpekar Slavnikova. Här finns en massa inre spänningar och allting är under förändring, och när någonting förändras sker det dramatiskt. Det finns alltid något viktigt att skriva om, en annan sak är att man får betala ett högt pris för att få den information man behöver för att kunna berätta vad som sker. Det är ett pris som många unga författare inte kan betala. För att kunna skriva måste man ha tid och under nittiotalets ekonomiska kris när folk sköt omkring sig på gatorna var det många unga som förlorade sig själva. De dog inte, men de levde inte heller. Idealet vore att få samla livserfarenhet genom att leva halva livet i Ryssland och sedan flytta någonstans där man i lugn och ro kunde skriva.

Michail Sjisjkin är bosatt i Zürich sedan 1995. Han förverkligar alltså den ideala skrivsituationen för en rysk författare.
Schweiz har alltid dragit till sig ryska författare. Dostojevskij skrev stora delar av Idioten med utsikt över alptopparna och han placerade furst Mysjkin i en schweizisk asyl. Nabokov satt och blickade ut över Genèvesjön när han översatte Lolita till ryska.
Sjisjkin är bara några år yngre än Slavnikova. Han föddes 1961 i Moskva och studerade engelska och tyska vid Moskvas pedagogiska institut. Han har arbetat som gatsopare, vägarbetare, journalist, tolk och lärare. Han debuterade som författare 1993 och fick pris som bästa debutant. Han har skrivit noveller, romaner och essäer. Flera av hans romaner har blivit bearbetade för scenen. Det ryska Bookerpriset erhöll han år 2000 för Erövringen av Ismail. (inte översatt till svenska ännu). Numera skriver han också på tyska, främst essäer.
Han har inte betraktat sig som exilförfattare förrän det i Putins Ryssland plötsligt uppstod en isande tystnad kring den frispråkiga regimkritikern. Vid bokmässan i New York 2013 vägrade han att representera Ryssland, som blivit ”ett land där en korrupt kriminell regim har gripit makten och där staten är en pyramid byggd av tjuvar”. Tidigare hade han hävdat att exil och emigration hör till historien. På 2000-talet spelar det inte någon roll var en rysk författare bor, det viktiga är vad han skriver. Nu säger han: Mitt land har förändrats, i dag känner jag mig stundtals som en politisk emigrant – och jag skäms över mitt hemland.
Han ser sig inte som en politisk författare och han vill inte att hans böcker ska ses som politiska inlägg. För honom är det uteslutet att ge Putin något som helst utrymme i hans texter. Däremot ser han det som varje författares plikt att vittna om vad som sker. Han känner sig hjälplös som författare, det enda han kan göra är att fortsätta att skriva. Tystnad betyder samtycke.

Romanen Venushår utkom 2005. Den tilldelades priset Den stora boken. I Elin Parkmans översättning till svenska kom romanen 2014. Kritiker har geniförklarat författaren, andra kommer med vissa förbehåll. En märklig roman är det onekligen och författargreppet är högst egensinnigt.
I slutet av boken träffar berättaren, tolkaren utan namn, sin gamla avskydda lärare Galpetra. Hon har något att säga sin forna elev:
Du rör ju ihop allting! Hela världen har du trasslat till! Du är en virrpanna. Officerarna i Sevastopol är en sak, och Berninis änglar en helt annan. De gamla grekerna är en sak, tjetjenerna en annan. Du måste förstå att den där pojken från Vitryssland som snyftade i telefonluren är en sak för sig, och fågelsvärmen som förvandlas till en näsa är en annan sak för sig. Petrus fot är en sak för sig och fotografierna av de leprasjuka en annan sak för sig.
Men det är just precis vad Sjisjkin och hans romanhjälte inte kan. De kan inte hålla isär varken greker eller tjetjener. Venushår är en roman som försöker upphäva tiden. Det är också en text som vägrar bli en berättelse. Bitvis är det en flödestext där tid och rum flyter in i varandra. De stora livsfrågorna om gud, ödet, tiden, kärleken och döden är de samma oberoende av tid och rum. Krigets grymheter är de samma genom årtusenden.
Var finns det specifikt ryska? Jag får ett intryck av att författaren frågar sig detsamma. Finns det något specifikt ryskt?
Romanen är rysk i den bemärkelsen att här finns täta anspelningar på den ryska litteraturen. Gogols näsa svävar som en fågelsvärm över Rom, Natasja dansar på sin första bal och furst Andrej blickar ut över Austerliz. Samtidigt framhäver Sjisjkin det universella genom att sätt Rom i centrum, inte Moskva eller Petersburg, och inte heller Zürich.
Det mest ryska är nog Isabella Jurevas fiktiva dagbok. Hon är en rysk folksångerska som levde mellan åren 1899 och 2000, alltså under hela det grymma 1900-talet. Med sin röst gav hon människorna värdighet och påminde dem om att de inte var slavar. Hennes röst var lika viktig som bröd för mångas överlevnad, säger Sjisjkin.
Dagboken fångar känsligt och inlevelsefullt detta kvinnoliv begynnande med den första förälskelsen. Också som tidsskildring är det en fantastisk text.

En namnlös tolkare är den verkliga berättaren. Han sitter i ett rum hos den schweiziska immigrationsmyndigheten och deltar i förhören av flyktingar från det forna Sovjetunionen. Han ska skilja de sanna berättelserna från de osanna, han ska stämpla bifall eller avslag på de asylsökandes papper. Har han några minuter över läser han Zenofon. Och så händer det att immigranternas ohyggliga minnesbilder glider samman med Zenofons beskrivningar av De tiotusens återtåg genom det persiska riket omkring 400 f. Kr. De ryska pansartruppernas stormning av Grozny och gisslandramat i Beslan är parallella händelser i tid och rum från forntid till nutid. Allting är bedrägligt, allting byter plats. Allting är en kopia av något annat.
Frågorna och svaren blir allt längre och börjar likna monologer som går om varandra, blir till ett flöde av frågor utan svar och svar utan frågor. Dåtid och nutid, minnen, dröm och litteratur möts. Dunkelt kommunicerar de olika texterna med varandra.
Ibland skriver tolkaren brev som aldrig blir avsända till sin son. Ibland minns han hustrun Isolde och hur han inte förmådde vara hennes Tristan. Ibland funderar han på biografin han vill skriva om Isabella Jureva. Lätt gör Sjisjkin det inte för sina läsare när han skapar sin smärtsamma text om hur historien ständigt upprepar sig. Förföljelse av oliktänkare kommer alltid att finnas. Ständigt går kärleken vilse, men här finns också en hoppets symbol i själva bokens titel:
Hos oss är den en krukväxt, utan mänsklig värme överlever den inte, men här växer den som ogräs. Dess namn på det döda språk som betecknar alla levande ting är Adiantum capillus veneris. Venushår. Det grönaste av gräs. Livets Gud. Det vajar i den svaga brisen. Som om det nickade, jajamensan, det stämmer: det här är mitt tempel, min jord, min vind, mitt liv. Gräs över allt annat gräs. Jag växte här innan er Eviga stad byggdes, och kommer att göra det när den är borta.
Den nya ryska litteraturen väntar på att bli läst. Michail Sjisjkins senaste roman, Brevboken, har redan översatts till svenska. Romaner av Olga Slavnikova finns förhoppningsvis snart tillgängliga. Rysk litteratur upplever ett sällan skådat uppsving.
En ovanligt begåvad generation är på väg in i den ryska litteraturen, hävdar Olga Slavnikova, som är en ledande kraft bakom Debutpriset för unga ryska författare, instiftat år 2000. Hon har sammanställt antologin Cirkeln kvadratur, med texter av tio unga debutanter. Antologin har kommit ut på svenska på Ersatz 2014.
Varje år mottar prisnämnden mellan 30 000 och 50 000 ansökningar i manuskriptform av ungdomar högst 25 år gamla. De representerar en generation som aldrig levt under sovjetregimen eller var små barn då sovjetväldet föll samman. De kämpar inte mot ett sovjetiskt förflutet till skillnad från äldre författargenerationer. De lever i ett svårdefinierat samhälle. ”Att lösa det olösbara, uppfylla det ouppfyllbara – det är kraven som ställs på den unga människan i den oförutsägbara ryska verkligheten av i dag”, säger Slavnikova.
Det ska bli spännande att få möta dem som representanter för det riktiga Ryssland!